don't bother

vad jag saknar idag
gå och prata
vakna av pussar
kramas
den första kyssen
brottas
kolla hockey
skeda
ligga och lyssna på musik
laga mat tillsammans


för det kommer aldrig tillbaka

är det sant?

Jag håller med Björn Skifs som fan ikväll... "Det blir alltid värre framåt natten."
Jag är helt förstörd. Försöker sova men jag kan inte. Försöker tänka på annat men jag kan inte. Varenda liten sekund spelas upp i huvudet. Och bara tanken... Bara alla mina tankar.
This is cracking me up.
Bryter ihop...

long time

mycket gör ont nu.
och det är inte bara psykiskt, fysiskt också.
jag vill lägga mig i sängen och inte vakna förrän allt är bra igen.

Vad vi gjorde

Vad som är värst är att de personerna som får dig att må bäst, det är också de som får dig att må värst.

Varför jag är här igen

Ja... Tillbaka här. Och den enda anledningen jag har är att denna bloggen har ägnats åt mestadels heartbroken inlägg. Vilket det lär bli nu. Dels för att jag inte står ut med att hålla allt detta inombords, dels för att jag inte orkar bombadera min andra blogg med tusen tankar.
Vilket jag lär göra här.
För jag har gått sönder. Jag har gått sönder inuti och samtidigt som dessa tusen tankar irrar runt i huvudet så kan jag inte få ner det till ord.
Jag går sönder mer och mer för varje dag känns det som. Och jag hjälper till. Tar sönder mig själv. Och snart är jag tom. Snart finns det inget kvar inom mig. Och jag vet inte om det är bättre.

I'm as blue as I can be

Idag har jag haft pastellblå naglar, ljusblå jeansskjorts, ljusblå linne och en blå väska. 'Cause I'm feeling blue. Och jag borde kanske förklara varför...

Today I'm feeling very blue
And that's because I'm not with you
Because I can't feel the touch of you
Because I can't feel the smell of you
I regret every bad thing I've said to you
And if I've ever made you cry, I regret that too
Because I really, really like you
And I don't deserve such a good guy as you
<3

at least you got something to fall back on

Jag dyker upp här ibland. Inte så att någon läser här. Eller? Hojta till isåfall!

På tal om hojta, det har varit Siesta. Siesta var awesome, jag och Linnea drog dit själva men träffade lyckligtvis Max och Calle utanför så innan vi visste ordet av det befann vi oss i deras camp tillsammans med massa Halmstadsbor. Camp-ingen du vet.

Det var varmt, det började drickas och Thåström väntade med sitt underbara framträdande. Jag bara stod rakt upp och ner under hela framträdandet och sjöng knappt ens med. Det var vackert att bara se honom.

Dag två såg vi Amanda Jenssen. Det var meningen att vi skulle se sååå många men det slutade med bara Amanda, och Teddybears på kvällen. Hon var bra, och söt. När hon pratade om när hon var på Siesta tror jag inte någon kunde låta bli att skratta. Teddybears väntade på kvällen och Max var kalasfull. Hojt hojt!

På lördagen bestämde Calle, Åslund och Holten sig för att hälsa på. De slidade under stängslet och blev helt plötsligt festivalare för en dag. Calle och Linnea ockuperade tältet och jag spenderade natten i en solstol med sovsäck och halläningar. Sen förflyttade jag och Viktor oss till sofforna för att senare däcka :)

Det var fina dagar!

du önskar du slapp

bara för att tycka synd om mig själv. för att jag ska kunna läsa detta sen när jag mår dåligt för att inse att jag har mått värre. eller bara spä på smärtan. för allt jag vill ha är uppmärksamhet. för att du är besviken på mig. för jag är egoistisk. för att för längesen kunde jag skylla all smärta på dig. då fanns folk.

att sitta på badrumsgolvet i fosterställning och försöka dra upp sig själv från botten. där man är. fast. jag behöver dig. du som framkallar smärta. framkallade. framkallar? kanske.

23.41 söndagkväll.
när jag går upp imorgon kommer jag låtsas som om detta aldrig hänt. ingen vet om det. mer än personen jag kan kalla mor. och hon förstår inte ens varför. hon är bara besviken. can't blame her. jag säger ingenting. för jag kan inte. för jag vet inte. för jag kommer bryta ihop och inte få fram ett ord. visa sig stark. även om tårarna rinner.

i don't know, i might be heartbroken

"Det du gjorde med mig... Det var stort det du gav mig, och jag önskar att du kunde se mig nu. Men tack, ta hand om dig."

Jag tror inte ord kan beskriva vad du gjort med mig. Köpenhamn och överallt med Lars Winnerbäck förklarar. Och jag önskar att jag aldrig nånsin älskat dig.

en galen fest och en vecka i ystad senare

Long time no seen, aint that awesome?
Vad kan jag säga? Jag är lyckligare än senast, det har varit 10 sjuka och härliga dagar. Det sjuka började förra torsdagen med cykelgrandprix. Jag och Kevin begav oss ut en aning sent men hittade snabbt våra vänner. Sen blev det en tvåmannaförfest @ Kevin som senare utökades till tre och succén var ett faktum. Träffade alldeles för många barndomsvänner och föräldrar och cyklade senare hem med min fulla farsa, it was awesome.
Söndag innebar avfärd till Ystad med SOS2B och SOS1B. En veckas militärläger med mat levererad till dörren, gratis boende, härligt umgänge, gratis skjuts till Ystad city, gratis tv och häftiga upplevelser. Freaking awesome! Hade kunnat skriva en hel jävla uppsats om vad vi gjorde men orkar inte.
Lite snabbt kan vi ju ta årets första dopp, chill på stranden, myrinvasion, städkillar, sova i en rondell kl 2 på natten, "aa men gud vad soft att dom bara låg där på marken", misshandel, kubb, socialicering, hallon, figgisar, myyyys! :D

the botten is nådd 2

Jag har gjort fel... Jag vet. Men att göra såhär mot mig nu, det gör inte saken bättre. Jag mår inte bra. Så... Nu är det sagt. Jag är psykiskt instabil just nu. Jag klarar inte av att bara sitta och umgås med ingen annan med mig själv. Jag behöver leva. Jag behöver något att leva för.

Jag vet att jag omges av underbara människor, underbara vänner har jag också. Men när dom två närmsta som är som bäst på att hålla ihop mig och dra upp mig från botten och göra mig glad har forsvunnit till Spanien och är flera 1000 mil ifrån mig så är jag kvar där. På botten. Och försöker kväva gråten men vill helst av allt bara skrika ut att det gör ont.

Jag vill somna nu, och vakna på söndag kl 1 för att en timme senare sitta i en buss med glada människor på väg till Ystad. På väg bort från verkligheten, på väg mot en vecka av lugn, skratt och försvinnande. Att inte finnas tillgänglig/nåbar för någon annan än dom som är runt omkring mig.

the botten is nådd

Att sitta ett mörkt rum en regnig kväll med datorn som enda sällskap.
Att ha så ont inombords att man inte vet vart man ska ta vägen.
Att inte ha orken eller viljan till att göra något annat än att försvinna under ett täcke.
Att behöva varenda sekunds lycka man kan få för att orka ta sig upp på morgonen.
Att känna frustrationen när äldre människor inte förstår hur det känns.

darling darling darling, cant you see?

En fredag som ännu inte har varit så ansträngande. Åkte till skolan och gjorde nationella prov i engelska i 2,5 timme, åt lunch och fick sen reda på att vi varken hade matte eller drama. Därför blev det fika på Waynes efter många om och men tillsammans med några från klassen. Mys!

Halv 3 satt jag i bilen hem och nu sitter jag och skriver jobbansökan till Findus, ändå nice. Lyssnar även på The Hellacopters och är taggad på fest, men skiter i det och drar till Väla istället. Puss!

Gamla vanor

En reklam på Spotify ändrade precis riktningen i mitt liv, min vardag.
En manlig stockholmsröst berättade för mig att min högstadiekärlek Bullet for my valentine har släppt ett nytt album. De 20 bokstäverna knappades snabbt in i sökrutan. Nytt album. Fever. Jag föll pladask. Jag känner mig som 14 igen, då jag alltid lyssnade på dessa hårdrockare från England.


heartbroken?

Ett tags inaktivitet. Vad har jag gjort? Bra fråga. Tror inte någon saknat mig.

Varför är kvinnan bakom denna blogg heartbroken? Jo, det ska jag svara på. Mina älskade favoritbyxor har gått sönder. Inget speciellt med byxorna utseendemässigt, svarta tighta bara. Men dom var annorlunda. Insydda för att passa mig, bara mig. Inköpte i mitten av nian. I två år har vi levt med varandra.

Byxorna som inte ens satt särksilt bra, de töjde sig alltid efter en stund och blev lite pösiga, dom har ett litet hål på knäet och nitarna på fickorna har börjat ramla av. Men dom är så sköna. Och nu måste jag hitta ett par ersättare. Jag vill inte det.

En era är över. I de byxorna har jag älskat, dansat, gråtit, skrattat, suttit på en trappa i flera timmar och inte kunnat röra mig, varit riktigt full, trött, spenderat så många timmar i skolan, och dom har fått ligga på mitt golv flera gånger. Jag har älskat dessa byxorna, och de har älskat mig tillbaka.

Jag kommer sakna er. Crazy black broken pants.


RSS 2.0