skit samma

det är vad jag önskar jag bara kunde säga nu.
dagen går upp och ner. allt samtidigt.

all we can do is just breathing

Hej tisdag.
Att ha sovmorgon men ändå vakna lika trött som alltid.
Att ta tåget med en full/bakfull Kevin.
Att ha en lång håla.
Att höja min materiella gläjde.
Att sluta halv fyra och kunna ta tåget hem, för första gången för i år.
Att ligga framför tvn och inte göra något vettigt.

Det är vad min tisdag har handlat om änsålänge. Sakligt.
Känslomässigt är en annan femma. Men jag ska inte klaga.


You couldn't care less, could you?

Än en gång är jag här, skrivandes...

En lycklig dag har det varit, med redovisningar för 12 personer, en härlig livskunskapslektion och en del skratt hos min vän Karolina. Jag kan utan tvekan säga att jag har saknat henne och hennes påhitt. Och jag saknar sommar, det insåg jag idag när värmen dök upp. Jag saknar sena sommarkvällar, jag saknar att ligga i Karros pool och ta det lugnt, jag saknar att sova i deras husvagn, jag saknar att ha tävling på studsmattan. Jag saknar helt enkelt Karro.

Och jag har varit dålig, vi har varit dåliga, men det ska det bli ändring på! För jag tänker inte förlora min bästa vän, även om vi inte umgås särskilt mycket. För det är vad Karro alltid kommer vara för mig... Min bästa vän. Inte min första bästa vän, och kanske inte den jag umgåtts mest med, inte den jag festar mest med, men den jag är mig själv mest med och som förmodligen känner mig bäst. Min bästa vän Karolina Petersen.

Välkommen tillbaka kanske?

minns inte vad man brukar skriva här. och bloggen har varit nerlagd under större delen av detta året. men det har funnits dagar då det hänt saker och jag tänkt: ja, detta ska jag blogga om. men så har man ingen blogg ;pPppPppPp

Tror jag blivit smittad av ;ppPppPp- syndromet som cirkulerar på facebook. En del är så dåliga, en del så klockrena, och jag orkar just nu ingenting. Mentalt utmattad. Fysiskt utmattad. Känslomässigt utmattad. Önskade ibland att livet vore lite lättare.

Och det är väl därför jag har bloggen... För att lufta mina känslor. För att tynga ner en del av internet med mina hemskheter. Mina ofantligt viktiga känslor som egentligen inte har någon betydelse när folk i världen dör av cancer och AIDS. Bara en liten droppa i ett oändligt stort hav.

Poeten Amanda har talat. Om hon är här för att stanna? Vet inte. Inte ens gudarna vet. Om det nu finns något man kan kalla för gudar.

RSS 2.0